Hannas Place

Jag har något nytt att berätta, men det är för tidigt. Alldeles för känsligt. Men jag känner ändå att jag behöver skriva av mig. Tycker att det är tråkigt att behöva skriva i gåtor, skriva så att bara vissa förstår, eller skriva så att bara jag förstår, men som sagt.. Behöver skriva av mig.

Det är något nytt och fräscht på gång. Något som vi båda kommer trivas med och som kommer vara vårat. Det vi har nu är också vårat, men det är svårt att faktiskt säga det, och mena det, från min sida. Jag ogillar när jag säger det, och jag vet att jag inte behöver ursäkta mig men på ett sätt känner jag att det är precis det jag behöver när jag säger så, eller i detta fall skriver det. Någon som förstår något utav det jag skriver? Det komma ett mer specefierat inlägg någon gång i framtiden, men inte nu.

När det gäller stora förändringar tror jag att man skall göra dom ganska långsamt, för att gynna alla och att inte tappa något på vägen. Få med alla detaljer. Förstående från båda parter. Bygga upp något tillsammans.

Detta med att man skall ta det långsamt i stora förändringar är inte något jag skulle sagt förut. Jag levde på min impulsivitet, tyvärr kom många till skada på grund utav den, jag tänkte inte hela vägen, jag såg inte hur andra kunde påverkas utav mina, alldeles för många, förhastade beslut. Jag var väldigt egoistisk, omogen, naiv. Det värsta var att jag faktiskt inte kämpade med att förstå det som folk runtomkring mig ville få mig att förstå, jag tog den lätta vägen, varje gång, alla gånger. Det kommer att lösa sig, sade jag till mig själv men jag gjorde inget åt det. Jag förväntade mig (vet inte riktigt om det är det rätta ordet) att alla skulle göra det åt mig. Jag lade inte ner den kraft och energi som behövdes för att det skulle bli bättre. Vet ni vad jag gjorde? Jag tog den lätta vägen. Vet ni vad det är? Att inte göra någonting åt det. Just då var det den lätta vägen (man kan se det som den svåra också, men just när jag befann mig där så var det den lätta vägen, och nu efterår så var det de svåra, komplicerat?) Ju mer jag lät det vara, ju mindre jag "brydde mig" desto längre ifrån kom jag dit jag egentligen ville. Min väg tillbaka blev bara längre och längre. Detta inkluderar allt! Familj, relationer, utbildning, allt! Allt som var mitt liv. Mitt motto på den tiden var "Det löser sig". Fy fan vad jag hatar det ordspråket, om det nu är ett sådant. Om man vill att det skall lösa sig, om man vill att något skall hända, vet ni hur man går tillväga då? Jo! Man tar tag i det! Ingen än du själv kan åstadkomma det du vill! Ingen kan ta dig dit du vill, det är bara du. Självklart finns det folk runtomkring som stöttar och kan hjälpa på många sätt, men det är du som skall gå din väg, ingen annan. Om du vill klara något, om du måste göra något så säg inte att det löser sig och förlita dig på att slumpen eller ödet eller vad man nu vill förlita sig på skall göra allt bra för dig. Nej nej. Det är så fel.
Det jobbiga är när man insett detta. Det är då man måste ta första steget. Om man inte gör det förnekar man inte sig själv då? Förnekar man inte allt det man kommit fram till, allt det människor runtomkring en har försökt berätta? Dom som bara vill dig väl. Är det inte upp till dig att göra ett val? Då du förstått vad du måste göra. Vad som krävs utav dig för att få ditt liv, eller vad det nu handlar om, att börja gå mot rätt riktning igen. Eller för första gången. Vad vet jag. Där har du ett val och jag håller verkligen med om att det inte är lätt, det är inte lätt att ta det steget, att vända sig till de människor du svikit genom åren, de som stod dig närmast, de som enbart ville dig väl, de som du smutskastat så fruktansvärt (eller vad det nu kan handla om). Var skall man finna styrkan? Var skall man börja? I vilken ende? Med vilka ord? Till vilka?
En väldigt viktig grej jag tillslut lärde mig, som jag då fått höra år efter år efter år efter år:
Det viktiga är inte vad du säger utan vad du gör.
Det var där jag började. Väldigt väldigt långsamt. Så långsamt att det bara var jag som visste att jag hade tagit första steget. Vem tror du kan lita på dessa ord efter att ha hört dom triljoners gånger "jag förstår nu och den här gången lovar jag dig att det inte skall hända igen och att jag skall bättra mig" ? Ingen jag känner i alla fall. Man kan därför inte börja med ord. Börja med handling. Det krävs inte stora förändringar i början, man måste börja långsamt. Tillslut så kommer det, tillslut kommer dom tillbaka, och vet ni varför? För att de har sett en förändring. De ser att du vill, de ser att du har tagit steget, de ser vart du är påväg, kanske inte vart men i alla fall att du gjort en avstickare som sedan kommer påverka ditt nästa beslut till det bättre. Det är hårt i början. Visst är den ensamt och det är just ensamheten som är den största fienden. Den kan få vem som helst att trilla tillbaka till den "trygga" (det som du känner till) banan, eller vad man nu kan kalla det. Ensamheten äter upp en innefrån och långsamt tar alla krafter, de få som då finns kvar. Där handlar det mer eller mindre om överlevnad. Jag vet inte hur det kan vara i andra fall, men jag skulle tro att det handlar om någon typ av överlevnad. Du gjorde ett val, det resulterade i att ensamheten smög sig på och nu står du där, vet varken ut eller in. Med tanke på att du tog det steget (att du förstod vad som krävdes utav dig) så vet du innerst inne vad som är rätt och därför kan du inte återvända. Det var det jag fick kraft och energi ifrån. Jag vet vad som är rätt, jag ville inte förneka och jag kämpade. Efter att ha klarat ett antal motgångar och fattat ett antal rätt beslut så kommer du inte vara ensam längre. De personer du behandlat illa kommer tillbaka, som jag sade tidigare. I vilket fall så gjorde dom det för mig. Är så överlyckligt tacksam över det! Självklart vet jag att du inte skulle välja bort mig för det har du bevisat ofantligt många gånger, alla gånger. Nu var det min tid att bevisa för dig, för er.

Nu blev det en ganska så lång föreläsning om livet i sig, vilket jag inte planerade när jag började skriva. Jag vet inte varför men varje gång jag tar upp detta så känner jag en slags glöd i mig och jag måste få ut alla tankar och känslor, reda ut, förklara, få det ur mig, få andra att förstå.
Detta är inget som andra kan få dig att förstå, det är bara du själv som kan ta till dig.

Jag skall avrunda med att säga att när det gäller stora förändringar, så tror jag, att man skall ta det långsamt.
För allas skull. Självklart kan det vara den rätta grejen att göra (som i detta fall) men samtidigt skall man inte förhasta sig och springa in i något utan att ha något att falla tillbaka till. För det är precis det som kan hända.